Skoterturen som slutade i tårar

Första skoterturen var i becksvarta mörkret men i söndags hann vi ut tidigare medan det var ljust också. 
 
 
Det fanns visst lite gulligt sällskap i skogen... Jag stannade en stund och tittade på några renar som dessutom lät sig fotograferas. Nästa gång ska jag ta med ett annat objektiv också som man kan zoma lite med ifall något fler djur skulle dyka upp. 
 
 
Vi körde till en stuga fast det var nog mest bara för att ha ett mål att åka mot för vi gick inte ens in. Satt utanför en stund men stannade inte särskilt länge innan vi drog oss vidare. Jag ville mest bara få köra men det är trixigt när allt är nytt. Det här är ju trots allt bara min andra säsong och ibland känns det hopplöst att ens få upp hakspännet på hjälmen, haha. 
 
 
 
 

Tårar efter första krashen :'-(

Ja allt var ju inte guld och gröna skogar då. Körde så klart fast, hamnade på sniskan och klantade mig lite men det hör ju som till och det fick mig mest bara att skratta. Har man inte kört fast har man inte kört som min gubbe någon gång sagt. Man måste utmana sig själv för att bli duktigare. 
 
MEN, precis innan vi kommit hem skulle jag köra upp ur ett dike och då skar skidan ned så att skotern svängde höger och rullade ned för en kant så att jag flög av. Jag blev jätterädd och trots att det verkligen inte var någon fara började jag störtböla.  
 
 
 
Blev riktigt skärrad helt enkelt men snön var mjuk och varken jag eller skotern fick någon skråma så det dröjde inte länge innan det släppte och jag blev glad igen. 
 
Det var nog inte första gången det hände men jag tänker inte skämmas över att vara en mjukis B-)  /Anna Munkhammar