STARTSIDA      STIL      SKOTER      ANNA TESTAR      INSTAGRAM      FACEBOOK      YOUTUBE      KONTAKT & PR     




Halv 8 hos mig, Personligt

Halv Åtta Hos Mig - Så Var Det För Mig

Förra helgen blev jag påmind om att jag varit med i TV-programmet Halv Åtta Hos Mig när en tjej berättade att hon tyckt om mitt avsnitt så mycket. Jag tänkte på det ganska mycket när jag promenerade på Sandön i lördagsGrejen är den att det inte alls blev som jag hade tänkt mig när avsnitten sändes... 
 
 
För det första hade jag längtat efter programmet i ett års tid för så länge gick det innan det sändes på tv. Sedan precis samma dag som det skulle visas omkom en vän till mig i en trafikolycka. Det är svårt att förklara men jag kände dåligt samvete över att jag längtat efter den dagen. Efter det har jag känt mig orolig över att längta efter saker men det har börjat lugna ned sig nu. 
 
Han var förbi oss dagen innan olyckan och jag pratade inte så mycket med honom då för jag var bakis. Nästa dag fanns han inte mer. Jag blir aldeles tårögd nu när jag skriver om det fast det gått en lång tid. Tänk vad hemskt det kändes att jag låg och halvsov och mådde pyton sista gången vi sågs. Inte för att han någonsin skulle ha brytt sig eller förebrått mig för det men ändå.
 
Det var otroligt starkt och mitt i allt det sändes Halv Åtta Hos Mig där jag var med och som jag längtat efter i ett år och jag skulle liksom vara glad uti det. Jag hade bestämt med vänner att vi skulle äta middag och titta på varje avsnitt tillsammans när det sändes och jag höll ihop och fixade det. Kanske var det bra också att man fick komma ifrån och tänka på något annat.
 
Innan programmet sändes trodde jag att jag skulle se avsnitten på repeat och skriva massor om dem på bloggen men det blev för jobbigt med allt och jag har inte sett programmet sedan det sändes. Ni som följt mig länge kanske förstår nu varför det blev så tyst helt plötsligt.  
 
  
Om vi ska gå över till hur det var att vara att spela in själva programmet så var det askul. Jag hade verkligen hur roligt som helst med filmteamet och ville inte att de skulle åka hem och tappa kontakten. Fast det är klart de kan ju inte bli vän med alla muppar som de filmar ;-)
 
Jag kan inte säga annat än att det kommer att vara ett minne för livet att ha fått vara med och sett allt bakom kulissen dessutom. 
 
Allt tog så lång tid när det skulle filmas för vad jag än gjorde var det omtagningar och tagningar i närbild osv. Vi svamlade och skrattade en hel del och det skedde så ofantligt mycket kul som så klart inte rymdes eller passade i programmet. Sedan var det ju en del saker som skedde när kamerorna inte rullade också.
 
Mer än en hel dags inspelning skulle sedermera kortas ned till 30 minuter med reklam och ingress...
 
 
 
När programmet sändes blev jag jättebesviken. DET NÄMNDES INTE ATT JAG BLOGGAR. Alltså jo på ett ställe snabbt i ingressen på ett av avsnitten men inte i mitt eget avsnitt. Det kändes så sjukt surt att det liksom tappades bort när tv-programmet klipptes ihop. Det som typ var det största i mitt liv nämndes inte. Det kom med att jag fotade och det men inte att jag bloggar. 
 
Insåg i efterhand att det var en stor miss av mig att inte själv nämna bloggen överdrivet mycket i intervjuerna men det är så självklart för mig själv att jag bloggar ju!? De visade alla coola saker som jag gör och bloggar om men nämnde inte att jag bloggar om dem. 
 
 
 
 
Resultatet blev alltså att jag inte fick någon trafik till bloggen efter tv-programmet. Ja det kändes bittert med tanke på att de sa att jag skulle förbereda mig på det och att andra bloggare som varit med har fått så mycket besökare att deras servrar crashat. 
 
Där satt jag, förmodligen enda gången som jag kommer att vara med på rikstäckande tv och så kom inte mitt största intresse med. Då var det lätt att hålla sig för skratt. 
 
 
 
Jag förstår om vissa tycker att jag är otacksam som blev besviken men i ärlighetens namn var det så. Sen när det gått ett tag har jag kunnat släppa det och istället fokusera på alla fina filmklipp som filmteamet gjorde och de roliga minnena som jag fick av att vara med.
 
Som den avslutande scenen i mitt avsnitt när jag sitter och syr ihop bitar av älgfilé (jag vet, alldeles för lyxigt kött) och det antyds att jag gjort något med mina gäster... Det var så sjukt kul att spela in och teamet tyckte också att det var bland det roligare de gjort.  
 
 
 
Vill ni se avsnitten som jag är med i så finns de fortfarande kvar här på TV4-Play
 
/Anna Munkhammar
 
 




Bloggtips, Personligt, Viktiga Ämnen

Att värdera bloggintresset

Igår var vi ut till Sandön i Luleå Skärgård en sväng. Jag var barnslig som jagade Pokemons och fotograferade luddiga svampar medan Johan var duktig och lagade en brygga. Fast jag behövde nog gå runt lite och svamla för det finns inget bättre sätt att tänka på än att vara ute. Igår funderade jag mycket på det här med mitt intresse för bloggen. 
 
 
 
 
När jag tänker på hur den här året började är det helt otroligt var jag har hamnat idag. Att jag kastat mig ut i det okända i våras och köpt ett hus aldeles själv. Byggt upp ett nytt liv och sedan att jag och Johan hittat till varandra så att jag får dela allt med honom.
 
Också nog så viktigt att han respekterar och uppskattar mitt intresse för bloggen och fotograferandet utan att avfärda det som svammel. Många anser att bloggande är någon som inte är "på riktigt" eller att det bara är ett onormalt sjävbekräftelsebehov som man borde växa ifrån. Så tycker inte jag att det är men det kan vara svårt att värja sig emot den attityden. 
 
Det är liksom okej att säga "Nej jag har inte tid för jag ska spela innebandy" men det känns inte lika självklart att säga "Nej jag hinner inte för jag ska blogga". Är det bara jag som känner så? 
 
 
Kanske borde jag inte alls ha dåligt samvete att Johan svetsade och var "duktig" medan jag "inte gjorde någonting". Det vill säga att jag fotograferade, filmade och tänkte ut idéer till blogginlägg. Varför känner jag det inte som att jag också var duktig? 
 
Vi hade båda roligt och gjorde något som vi båda är bra på och som i slutändan blev något produktivt. Varför nedvärderar och ursäktar jag mig för det som jag spenderade timmarna på? Jag som till och med startat ett företag och tjänar pengar genom min blogg borde väl rimligtvis vara duktig som jobbar på den?
 
 
 
 
Det här funderingarna har snurrat i mitt huvud och jag har egentligen inget bra svar men jag tror att många känner igen sig. Och i och med att jag någonstans kommit att tänka på det är det kanske lättare för mig att ändra de här tankegångarna när de dyker upp nästa gång.
 
 
Den här listan ska jag plocka fram nästa gång:
 
  • Jag har ett meningsfullt intresse
  • Jag är duktig som både fotograferar och skriver 
  • Jag driver en sida helt själv som uppdateras nästan varje dag 
  • Jag skapar något som andra vill ta del av och som ger dem glädje
  • Jag designar, redigerar och kodar html (det är faktiskt avancerat med bloggdesigner)
 
 
Hoppas ni har en bra sista stund av söndagen! /Anna Munkhammar